Antwort schreiben 
 
Themabewertung:
  • 0 Bewertungen - 0 im Durchschnitt
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
Winter, Reinhold
05.02.2018, 15:16
Beitrag: #1
Winter, Reinhold
Reinhold Winter
fl. 1874


I.

Vintermorgonen.

Re’n spänner himlen ut den blåa runden,
Der Helios just sin gyllne fackla tänder,
Och ljuset flödar öfver haf och länder
Och bryter sig mot marmorhvita grunden.

Men ingen fågel sjunger uti lunden
Och ingen blomma smyckar bäckens stränder
Och Flora sår ej mer med fulla händer
Sin blomstersådd i friska morgonstunden.

Är jorden död? Ack nej! Hon hvilar tyst
I vintersömnen under hvita fällen,
För att uppväckas utaf vårens vindar.

Men skön är slumrerskan. Af kölden kysst
I yppig prakt kring lundarna och fjällen
Sitt silfverdiadem hon herrligt lindar.



II.

Vinternatten.

I mörkrets famn ha dagens sista strålar
Förbleknat re’n och nattens genier hasta
Att lätta floret omkring jorden kasta
Och fästa det med blanka silfvernålar.

I stjernors tusental! Hur herrligt prålar
Ej himlabågen; huru gerna rasta
Ej blickarna, der ni hans pell belasta
Med smycken, skönare än tanken målar.

Allt är så tyst. En aning knappt om ljud
Hörs genom klara luften sakta sväfva.
Allt ligger lugnt försänkt i sömnens armar.

Men öfver hvilans timma vakar Gud.
Han lugnar hjertan, som af oro bäfva
Och öfver mödans barn han sig förbarmar.
Alle Beiträge dieses Benutzers finden
Diese Nachricht in einer Antwort zitieren
Antwort schreiben 


Gehe zu:


Kontakt | Edition Elf | Nach oben | Zum Inhalt | Archiv-Modus | RSS-Synchronisation